Väcka till liv igen kanske

Ja, denna bloggen har jag sannerligen inte skrivit i på ett tag men nu kanske det är dags igen?

Hösten har anlänt till Floda och med den alla underbara färger och alla ljuvliga, jordiga dofter. Jag bara älskar hösten, tycker den är rogivande och just vacker!! Just denna hösten har jag inte haft så mycket tid att uppskatta den så mycket för jag har nytt jobb som tar mycket tid och kraft och jag har brutit upp ifrån min sambo sedan nästan 10 år tillbaka... Kanske inte det jag önskade allra högst men om man inte passar ihop och man gör varandra illa så är det ett klokt beslut att ta även om det gör ont att lämna det invanda, trygga och det livet som man "hittar" så bra i.

Min sambo, eller rättare sagt min fd sambo, den glade, alltid godmodige och omtyckte har en svart sida som jag bara inte orkade med längre... Denna svarta sida hängde upp mig vid halsen i ytterdörren och släppte inte taget förrän jag hade svimmat av... Å sedan sparkade han på mig och kallade mig för de fulaste av saker... Å dagen efter mindes han ingenting av det som hänt... Sant eller falskt? Jag vet inte... Jag vet att jag går till vårdcentralen två dagar efter för jag har ont i halsen... Jätteont och jag har tappat rösten... Trycket i struptaget med bägge händerna har lämnat blåmärken på halsen... och jag har ont i ryggen efter sparkarna... Läkaren säger till mig att smärtan i halsen kommer inte från insidan och sedan hjälper han mig att få kontakt med en kurator... Jag har ingen lust att leva längre och vill helst av allt bara dö... Året är 2008...

2010 lyfter samme man upp mig i håret, slänger in mig i ett hörn i förrådet, slår mig med knytnäven uppifrån och ner rakt på huvudet så det knakar i käken och jag känner att tänderna får sig en riktig törn, sparkar mina armar som höll om benen tills ben och armar blir blå... Samme man knakade sönder katternas klösställning som den vore av tandpetarkvalitet... samme man hotade att döda mina katter... Samme man spottade mina kläder dyblöta, kallade mig för fet, ful, äcklig, vidrig... kastade en hammare mot mig... I rena turen var det en gammal hammare (som han några minuter tidigare använt till klösmöbeln) och huvudet åkte av i kastet... När man tar kraft och svingar hammaren bakåt ni vet, då lossnade hammarhuvudet i den rörelsen och endast skaftet for iväg och gjorde ett sår i mitt ben trots att jag hade jeans på mig... I det här läget är barnen vittnen till hela händelsen... Polisanmälan var nödvändig... Inga barn ska behöva uppleva det här och hur ska jag kunna förklara detta för dem i framtiden? Vilka signaler skickar man ut till sina döttrar genom att inte anmäla? Jo, att det är OK att pappa slår mamma för hon var så arg så pappa var tvungen att "vifta till". Nej, det är aldrig OK att slå... Det är tom kriminellt!!

Oavsett vilket, min sambo försvinner... I flera dagar är han borta... Jag vet inte vart han är eller när han kommer tillbaka... Ensam med barnen, sönderslagen och blå över hela kroppen... Ensam med deras frågor; När kommer pappa hem igen? Varför var pappa så arg? Gjorde det inte ont när han sparkade på dig? Varför tappade du så mycket hår mamma? Jodå, gott om frågor finns det och livet går vidare fast i något osäkrare form... Han blir borta i en vecka och kommer hem över helgen för att ta hand om barnen... Jag beger mig till min syster för att få vara ensam med mina tankar och mina inre sår, det passar bra för de behöver hundvakt medan de ska åka bort över helgen så jag får vara för mig själv på en stubbe i skogen tills det är dags att åka hem igen... När jag kommer hem blir han kvar och vi bestämmer oss för att vi måste göra något åt vårt liv... Bryta upp och gå isär. Detta är vi överens om... Några dagar senare åker han bort för att vara borta över hela sommaren... Samma som han gör varje sommar...

Vid nästa tillfälle, drygt en månad senare (han har kommit hem för att vara med på barnens skolavslutning) hamnar vi i en ny diskussion som startar en fredagkväll utanför bowlinghallen i Partille där jag tillbringat en mysig kväll med mina arbetskamrater som ville tacka av mig eftersom jag skulle byta jobb... Min sambo skulle hämta mig... När jag kommer ut till bilen är han redan där... Det gick fort mellan Floda och Partille den kvällen... Sätter mig i bilen, lite salongsberusad och p åriktigt gott humör efter en helt enormt rolig och trevlig kväll... Varpå min sambo fräser åt mig "Det är inte meningen att den som kör ska få vänta"!! Jag blir jättechockad för jag hade ju stressat som en blå för att han INTE skulle behöva vänta??? Det tog inte mer än max 20 minuter från det jag hade ringt? Satt han redan med kläderna på? Jag sa att det skulle ta minst 20 minuter när jag ber honom hämta mig... Jag blir arg, irriterad, lessen och jag förstår inte varför han fräser?? En jätteirritation byggs upp inom mig... Var det nödvändigt att vara så sur? Den briserar när vi kommer hem eftersom jag är arg för att han inte bett om ursäkt efter den förra incidenten... Han har inte andats ett ord om det... Han har endast beklagat sig över att jag anmält och vill att jag ska tillbaka anmälan... Vilket jag redan vet inte är möjligt, går det under allmänt åtal kan man inte ångra sig, dessutom har barnen blivit vittnen... Då anmäls det även till sociala myndigheterna... Bollen är satt i rullning och jag kan inte stoppa den...

Jag blir nog rejält högljudd för jag är riktigt arg... Han menar på att han bara hade skämtat när han säger så där i bilen... Konstigt sätt att skämta på när man ser att mottagaren blir ledsen säger jag bara... Jodå, han brukar alltid använda samma sorts "humor"... Å den berör mig alltid lika illa... Det gör alltid lika ont... Flera gånger har jag sagt till honom under våra år att jag blir ledsen av hans sk "skämt"... Han menar bara att sådan är han, det är hans sätt att skämta på, att driva med någon och trycka på svaga knappar... Å jag brukar säga att för varje sak man säger som är elak så måste man säga minst en positiv för att väga upp... Men positivt om mig från honom? Nä, det har jag nog aldrig upplevt... Jag tror inte ens att han någonsin sagt att han älskar mig... Han har aldrig hållt mig om axeln eller i handen ute bland folk, det blir för varmt säger han... På mig finns det bara fel... Jag är för fet, jag är för ful, jag har inga vänner (de jag har är det alla fel på), min släkt är helt konstig, jag lagar aldrig mat, jag städar aldrig, jag kan inte kommunicera, jag bryr mig inte om mina barn, jag struntar i vårt hem... Jo, det är sådan jag är och det är detta jag kämpar för att överbevisa honom om att han har fel om... Men jag lyckas aldrig... Hur hårt jag än försöker så är och förblir jag bara sämst av de sämsta...

Jag tar upp den där polisanmälan i vår diskussion igen och jag står på mig... Jag menar att det är rätt att anmäla... Han menar att han aldrig har gjort det jag säger... Jag kommer inte att komma någon vart med det för det är ingen misshandel... Hur skulle han kunna lyfta mig i håret? Så stark är han inte säger han... Konstigt att jag minns att jag inte hade markkontakt? Allt håret som lossnade i sjok efter incidenten? Jag står på mig som sagt... Jag hävdar att det som anmälts faktiskt har hänt... Minns han verkligen inte? Någonstans mitt i allt detta börjar han att hota och kränka mig med sina fula ord igen... Han säger att jag aldrig kommer bli lycklig, jag kommer aldrig kunna fungera som människa... Ingen kommer vilja ha ett sånt fult, jävla äckligt as som mig som dessutom är helt dum i huvudet... Jag känner mig rädd och går till hörnet i köket där telefonen är placerad... Polisen hade sagt att det bara var att ringa om jag kände mig hotad så det gör jag... Jag sträcker mig efter telefonen och ska slå numret... Då kommer han återigen farande och lyfter upp mig mot hörnet av köksskåpen. Han lyfter mig i min nya blus som jag är så glad för... Jag hör hur blusen knakar och spricker både i sömmar och tyg... Det gör ont i själen för jag var så glad i den blusen och kände mig så fin i den... Sedan gör det ont i halsen.. blusen strämer så vansinnigt och den ena handen har fått en sådant konstigt knoggrepp... Det gör ont i bakhuvudet av handen som kommer farande för att lappa till mig... Huvudet slås/dunkas mot skåpsdörren i köket... Jag har ingen markkontakt längre, jag hänger i hans grepp runt halsen... Det gör ont och jag känner att luften är på väg att lämna mig! Så släpper han... Jag rasar ihop i en hög på golvet... då kommer sparkarna... De känner jag knappt för huvudet dunkar efter smällarn amot skåpet och syrebristen, mitt inre är i uppror, jag är så ledsen och tårarna som kommer kan inte stoppas... Jag hör hur han öppnar en ölburk och känner doften av öl som hälls över mig... Hela jag blir dyblöt, en burk rymmer mycket öl... Hela köksgolvet blir fullt... Det sugs upp av mina kläder, av köksmattan jag sitter på, hela håret är ölstinkande och dyblött... Så går han... Han går in och sätter sig i soffan för att titta på en film... Helt tyst... Inte ett ljud han säger... Jag gråter så jag hulkar för min fysiska smärta och min psykiska smärta är så stor...

I vilket fall, jag reser mig upp och torkar upp på golvet efter ölen sen går jag in i dushen för att bli av med ölstanken... Mina kläder åker rätt in i tvättmaskinen... Jag tror nog att min nya blus är skadad och förstörd men tror att det kanske kommer att gå att laga? Dushen trollar bort mina tårar... å jag dushar länge, länge... Jag känner mig så äcklig... så korkad och så dum som trodde att detta inte skulle hända igen... Jag tar på mig min morronrock å så går jag upp på andra våningen och lägger mig... jag kastar mig på sängen och tårarna sprutar fortfarande nerför mina kinder... Han tittar på sin film och tar ingen notis... När jag slänger mig på sängen vet jag inte att hans laptop ligger farligt nära kanten på hans sida av sängen... När jag slänger mig på sängen så ramlar hans dator till golvet... Inte bra för skärmen spricker... men det vet jag inte just då... Jag hör att något faller till golvet men jag vet inte vad. Detta framställer han senare i vittnesmål som att jag med berått mod tagit och slängt i golvet... Nä, efterfabricering... Den låg där den brukade ligga, på hans sida av sängen...

När jag vaknar på morgonen så är det för att ta mig till kattutställning i Ulricehamn. Eftersom jag vet att jag ska köra bil dagen efter så har jag inte druckit alltför mycket kvällen innan... Jag funderar länge på hur jag ska göra för jag har fruktansvärda smärtor i kroppen... Nacken är helt förstelnad och halsen bär hemska spår av misshandel sedan kvällen innan... Ryggen plågar något vansinnigt och jag haltar... Hela min kropp värker... Om jag stannar hemma, hur kommer dagen se ut? Klarar jag av att köra med smärtan i kroppen? Nä, jag vågar inte vara hemma så jag fixar till mig och åker på kattutställning ändå... Bättre att vara i Ulricehamn och träffa kattvänner än att stanna hemma och få mer stryk eller att gå omkring med en person som inte minns, som inte vet, som ändå tycker jag är den äckligaste, vidrigaste människan i världen och som jag är livrädd för... Nåja, han ska ändå åka igen när jag kommer hem... Lika bra att undvika honom... När jag kommer hem ifrån kattutställningen är han ledsen, jätteledsen å jag blir lite chockad... Så har jag aldrig sett honom reagera förut... Minns han vad som hänt? Å för första gången får jag höra ett förlåt för att han har slagit mig... Har han sådana sidor verkligen? Egentligen spelar det ingen roll för jag har redan bestämt mig, det finns ingen återvändo, jag kan inte leva med honom längre...

På tisdagen kommer det en poliskommisarie hem igen för att komplettera förhöret sedan den tidigare misshandeln... Hon undrar hur jag haft det och då berättar jag vad som hänt under helgen... Hon tar upp en ny anmälan trots min tvekan... Hon fotograferar mina skador som fortfarande syns som gulnande blåmärken och tar med sig min sönderrivna blus för att fotografera den. Barnen hade ju inte sett denna gången? Skulle jag verkligen anmäla... Ja, det var väl klart jag skulle. Blåmärkena sedan fredagen har nu börjat gulna och nacken har blivit lite mjukare men jag har fortfarande ont, jätteont och den är jättestel!

Sommaren går och jag är ensam med mina barn... Att vårt förhållande är slut tvivlar jag inte på men min saknad efter honom är ändå stor, jag tänker mycket på hur annorlunda saker och ting skulle kunna varit om bara OM... Vi har kontakt på msn som kanske misstolkas... Kanske tror han att jag vill göra ett nytt försök? Jag får sådana signaler men vet inte hur jag ska svara på dem... Vi kan inte gå tillbaka nu... Vi har försökt så många gånger men vi fungerar inte... Jag blir starkare och starkare i min övertygelse... Det här måste vara slut nu!

I början av augusti kommer han hem för att vara hemma i tre veckor... Inte för att han vill umgås med mig och barnen... Oh nej, min semester har jag tillbringat ensam med tjejerna som vanligt, varje år samma sak sedan alla våra 9 år tillsammans... Han kommer hem enbart för att den han reser med måste hem... För att den personen alltid går före det som JAG betraktar som hans familj, nämligen mig och barnen... Att komma hem för att fira så mycket som en vecka tillsammans med oss är inte tänkbart... Å det dröjer inte länge förrän det är dags för konflikt igen...

Nu är det infekterat emellan oss... Riktigt infekterat... Jag VILL inte att han bor med oss längre och jag är arg för att han inte gjort minsta försök till att hitta sig en egen bostad... Vi kan inte bo ihop i ett halvår-ett år till... Jag kan inte vara under samma tak som honom? Barnen berättar att pappa ligger och tittar på nakna tanter på sin dator... Tror han verkligen att de inte ser och hör... Lilla tjejen berättar att hon har hört massa ljud in till sitt rum med "massa tjejer på"... Usch nä, det är döttrar vi har, jag vill inte att de ska växa upp med detta... Å jag känner ingenting mer än avsky... Tjafset om polisanmälan kommer återigen upp och jag berättar att han blivit anmäld även för sista tillfället... Han blir förbannad... "Du måste ta tillbaka din anmälan, det förstår du va?" Men det går ju inte??? Man KAN INTE ta tillbaka en anmälan!! Jag VILL inte ta tillbaka min anmälan, det har ju skett? Mitt framför ögonen på barnen? En dag när jag kommer hem ifrån jobbet ser jag att det kommit en mycket oönskad räkning till mig... Den där räkningen blir jag tvärförbannad över och jag går igång riktigt ordentligt... Nu är jag arg för jag har hört att det faktiskt är OK att bli det!! Man får lov att skälla och ifrågasätta, det är NORMALT... Så jag blir arg och jag ifrågasätter... När vi inte kommer längre i diskussionen så sätter jag mig framför datorn och skiter i alltihop... Han säger att han ska gå på promenad... Jag säger till barnen att de inte ska följa med... Han blir arg, riktigt arg, han kallar mig för fula saker återigen, "vidrigt jävla svin", "äckligt jävla as" och så vidare och sedan börjar han hota mig... "Du kommer aldrig bli lycklig, det ska jag se till", "du kommer aldrig komma någonstans", "se dig alltid om, känn dig aldrig säker" mm mm mm... Barnen är precis i närheten... Stora tjejen som sitter i hörnet på soffan och tittar på TV tar en kudde och sätter framför ansiktet när han börjar, hon skriker, hon bönar och hon ber att han ska sluta men han hör henne inte... Jag ber henne att hon ska vara tyst och inte reta upp honom för jag vet inte när gränsen går för att han ska ge sig på barnen? Så flyger han fram till mig och ger mig en sådan örfil så jag faller ur kontorsstolen och ner på golvet med ansiktet i soffan... Han ser helt galen ut och så säger han "Det här kallar du säkert för misshandel va? Men det gör inte jag... Det HÄR är misshandel"... Det är knappt jag ser när knytnäven kommer farande, men i sista stund hinner jag vika undan ansiktet så knytnäven slår med full fart i örat på mig... Jag känner hur hela skallen knakar till, hur mina örhängen släpper och plopparna på baksidan flyger ur hålen, örat svullnar och det dunkar... Guuud, vad det dunkar... Mitt öra... Inte mitt öra... Nejnejnejnej... Han slog igen? Varförvarförvarför???

Jag reser mig långsamt upp och beslutsamt går jag mot dörren... Jag tar bilen och åker iväg... Jag lämnar honom med barnen, hemska tanke... Tänk om han tar barnen också?? Men jag måste, i annat fall kommer han ta bilen och åka iväg och så vet jag inte när han kommer tillbaka... Nej, jag måste fixa detta denna gången... Jag ringer min bästa väninna och meddelar vad som hänt... Hon ringer ringer polisen och ber att de ska skynda sig och sedan slänger hon sig i bilen för att vara med mig... Efter 15 minuter är jag hemma igen, jag har min allra bästa väninna med mig. På vägen hem ser jag honom ute på promenad med yngsta barnet... Han pratar i telefonen... Väl hemma möts jag av polisen som hittat min stora dotter i upplösningstillstånd... Min väninna tar hand om mitt älskade barn medan jag pratar med polisen, jag berättar vad som hänt och gör en ny anmälan... Efter ett tag kommer han åter till hemmet med minsta barnet... Lillgumman släpps in och vi kramas om, hon är också i chock och vill berätta vad hon sett och hur arg pappa varit. Han får nu följa med polisen till stationen och han anhålls... Besöksförbud för att freda mig och mina barn ansöks och beviljas...

Den 8/9 hålls rättegången... Han åtalas för "Grov kvinnofridskränkning"... Han döms till 10 månaders fängelse... Är jag glad? Absolut inte, det finns ingen glädje i detta, detta är en sorgens dag! Är jag lycklig? Hur ska jag kunna vara lycklig? Hela jag är förlamad av sorg, detta var absolut det sista jag ville skkulle hända, detta är ju mina barns far? Jag har ju ingen annan människa som står mig nära i hela världen? Trots allt dåligt vi varit igenom så har ju större delen varit bra? Är det rättvist? Jag kan inte svara på det... Jag hade helst sett att han inte hade hamnat i fängelse för det är mer än vad jag vet att han klarar av... Vilken är min dom? Jag döms samtidigt med honom, jag döms till ensamhet och till ett liv på ruinens brant för ensam med en inkomst är inte vårt liv tänkt att vara... Inte så här på en gång, så här abrupt och omedelbart! Vilken dom har barnen fått? Ja, eftersom hans släkt valde att inte närvara utan att sitta och frossa i alla akter efter domen och utgå ifrån sina egna tolkningar så har de dömt barnen till samma dom; så länge pappa sitter i fängelse vill de inte ha med dem att göra... Det är barnens dom; att bli av med pappa, faster, farbror, farmor och kusinen på en enda dag... Domen kommer visserligen inte förfölja mig i mina papper i framtiden men kommer jag bli fri någon gång? Kommer jag någonsin kunna bygga upp någon form av självkänsla? Jag vet inte... Men jag vet att jag måste ge mina barn det de förtjänar; en lycklig barndom! Jag vill också poängtera att det är inte jag som rubricerar åtalet, det är åklagaren! Jag ber dem att inte döma honom till fängelse, men detta är utanför mina händer, åklagaren är den som yrkar straff, mitt målsägarbiträde är den som yrkar på skadestånd... Om dylika förfaranden vet jag ingenting, jag har aldrig varit i en rättsal i hela mitt liv men så mycket vet jag att jag vill aldrig vara där mer heller!

Å varför berätta?? Det måste berättas... Ingen trodde detta, ingen visste för jag har ALDRIG berättat innan... 10 år av mitt liv... Jag kommer alltid vara hatad av hans familj för att jag gjort så här mot deras son/bror... Det gör ont för jag har kämpat så i så många år, jag har gjort vad jag orkat med, jag har kanske verka sur och grinig men det har alltid funnits en orsak... Jag har inte orkat sätta på mig ett happyfejs och leka lycklig varje gång... Å betänk att om ni, släkten, nu skulle läsa detta; Känner ni verkligen honom INNAN och UTAN? Om ni hade haft ett hjärta i kroppen hade ni aldrig övergett barnen... De behövde er nu för polisen tog deras pappa och satte honom i fängelse och mamma var helt lamslagen av chocken, av sorgen och av utgången... Ni hade all chans i världen att vara starka för barnens skull och hjälpa dem rätt men ni valde att ta avstånd. Det får stå för er, de vet och de känner sig svikna!!

Så är det, nu är det sagt å det känns rätt OK!! För mig är det ett sätt att bearbeta de händelser som varit föremål för polisutredning, det finns så många fler incidenter som inte står med här, främst på grund av att det finns ingen bevisning för att det skett, det finns inga vittnesmål som kan styrka... Och visst glorifierar jag väl kanske mitt deltagande (som släkten anser, hans släkt!!) men det är ju min blogg? Det är ju MIN berättelse??