Det måste bli bättre

Nu var det länge sedan jag skrev något... Jag har ett sådant jättestort behov av att skriva av mig men vet inte hur jag ska hitta tiden till att få ner orden i skrift... När jag dessutom väl sätter mig ner för att plita ner några rader så kommer inga ord till mig... Jag är alldeles för orolig och alldeles för stressad för att kunna skriva något... Jag tycker jag är på en mental resa hela tiden och kämpar som sjutton för att få frid i mitt inre. Frid att orka ta mig för saker och att ta tag i saker, frid att gå vidare, frid att vara den bästa mamman jag bara kan vara...

Mina barn är de bästa barnen i världen men alldeles för starka, inom sig måste de sörja de med för att det är som det är och att det blev som det blev... Självklart saknar de sin pappa och det kan jag aldrig kompensera dem för. Däremot så verkar vi få till lite nya rutiner som kanske kommer bidra till ett stabilare liv med mer ordning och reda.

Jag kan känna en stor oro för hur det kommer bli sen... Sen när han slipper ut ur fängelset och som det verkar så kommer de där 10 månaderna alldeles strax att omvandlas till bara 4 månader... Vi har ett hem som ska delas upp och saker som tillhör oss båda... Kommer det bli tjafs? Kommer vi att kunna lösa detta som två vuxna människor? Usch, jag blir alldeles sönderstressad av detta och känner att det egentligen är lika bra att han får komma ut så vi får gjort klart och delat upp och gått vidare.

Själv har jag ju mitt upp i allt detta träffat en ny man som får mitt hjärta att dunka i otakt och fjärilarna att bygga bo i magen... Hur detta nu kan vara möjligt är svårt att greppa men det känns så fantastiskt kul att det faktiskt finns någon som tycker om mig för den jag är... Enligt min fd så skulle ju detta vara omöjligt? Jaja, jag har inte jättebråttom att kasta mig in i det med hull och hår, han är så förståndig med så han tycker det ska få ta lite tid... Och ja tack, det kan det få göra. Vi (jag och barnen) har så mycket som vi måste få rutin på och för egen del så är barnen nummer ett, de först, jag sedan... Men visst är det fantastiskt ändå? Att det ens kan finnas kärlek mitt i all bedrövelsen ??? Åh, vad jag håller tummarna för att allt kommer gå bra så det inte tokar till sig igen....