Hualigen, jag trodde detta var min egna blogg, min alldeles egna privata sfär där jag fick skriva det jag kände att jag hade i hjärtat... Jag har bara delat med mig av adressen till en enda person, en enda person som betytt och betyder så otroligt mycket för mig och som har varit med mig genom hela min resa. Nu vet jag att han delat med sig av min blogg och att både den och min sida på facebook varit orsak för roliga skriverier i en sluten grupp av vuxna människor. I denna gruppen bestående av tre är han den personen som är av störst betydelse... Vad är en hönsgård utan en tupp? Vet inte riktigt men orden bekväm, förälskad och trygg känns inte så rätt i det här sammanhanget. Som jag ser det så har jag två val: 1. Ifrågasätta och fundera... 2. Bara skita i det och inte lägga någon vikt vid det, alla får ha sina tokigheter för sig själva men jag behöver inte bjuda på dem mer... Hi hi hi, svårt val?? Hahaha, nä! Nä, nu har jag bestämt mig för att inte lägga någon mer tid på att tänka på det... Spåren har lett mig hit, till min blogg, och den ska fortsättningsvis få vara min, bara min!! Besöksräknaren kan tala om för mig varifrån mina besökare surfat in ifrån, dvs vilken stad, vid vilken tid, vilken internetuppkoppling man använder sig av och via vilken sida man kommit hit ifrån... Många träffar kommer ifrån facebbok vilket ger på handen att någon har delat med sig av länken på facebook och därifrån har användaren fortsatt att kolla in här. Självklart hoppas jag att det är av välmening men antagligen är det av ren nyfikenhet samt för att ge lite nytt material till gruppen. Det säger mer om andra än om mig. Det känns smickrande att det finns folk ifrån B...s som finner nöje i att ha koll på mig, alltså är jag lite speciell och lite utvald ;)? Hihihi, fast det vet jag redan att jag är!  *L*

Ett förhållande är för mig, och för de allra flesta skulle jag tro, en tvåsamhet där man sakta men säkert växer tillsammans och får ett lim som gör att man blir starkare ihop... De viktigaste grundpelarna är tillit och respekt... Utan dessa två faktorer så är det helt omöjligt att komma vidare. När man nu nått min hedervärda (?) ålder så är det svårt och snårigt att hitta rätt i singeldjungeln och med facit på hand kanske jag hade lite bråttom. Med mina upplevelser så ska man vara extra vaksam och uppmärksam och leta efter vissa signaler, det har jag fått till mig genom terapi hos Kvinnofrid där jag gått regelbundet för att prata av mig om vad jag har varit med om och vad jag har upplevt.

När man befinner sig i ett uppbrott efter en relation fylld av psykiska och fysiska övergrepp är man inte speciellt smart. Man är väldigt bekräftelsesökande och därför så mottaglig för ALL form av positiv feedback. Så gott som alla misshandlade kvinnor (gäller säkert vanliga omisshandlade kvinnor också ;)) söker bekräftelse och tittar inte så noga efter de varningssignaler som finns. I många fall så brukar dessa kvinnor hamna i ett nytt, liknande förhållande just för att de inte är tillräckligt vaksamma. Jag har lyssnat på dem, mina kvinnofridsmänniskor, de är kloka människor som har stor erfarenhet av att ta emot och hjälpa kvinnor som mig att få någorlunda fason på vardagen igen. De har varnat mig för att ge mig in i en ny relation så tidigt... Man har liksom inte huvudet med sig, man vill bara bli älskad och sedd eftersom man levt ett så oälskat, inlåst, hotfullt, otryggt och begränsat liv tidigare...De har erfarenhet av detta och vet vad de pratar om.

Ja, jag har väl rusat rätt in med huvudet före i en ny relation? Jag gjorde det för jag följde min magkänsla och jag blev såååå förälskad. Jag tyckte det var fantastiskt att det faktiskt fanns någon som ville ha mig trots att jag är ganska ful, har ett jobbigt förflutet och är ensamstående, HELT ensamstående, med mina döttrar. Han skrämdes inte av det utan han var så glad och god hela tiden och gav mig så otroligt mycket kärlek... Han tyckte jag var vacker, rolig och trevlig (?? hur knäpp e han liksom ;)??) Jag kunde inte se några signaler eller höra några sirener tjuta... Det var bara kvinnofridsmänniskorna som prackade på mig instruktioner och sade vad jag skulle leta efter... De sa att jag inte vet det eftersom jag känslomässigt var som en öken och skulle hoppa på vad som helst för att känna trygghet och få bekräftelse, nja, kanske inte med just de orden förstås ;)...Jag fick ett stort A4-ark som täckte in hur mycket signaler och varningar som helst...

Eftersom jag har jättesvårt med barnvakt och det var likadant för honom så blev det att barnen introducerades ganska tidigt och kanske var det bra på ett sätt för barnen funkade hur bra som helst ihop och det är ju en enormt viktig förutsättning om man som vuxna ska kunna ha en bra relation eller inte, barnen är det viktigaste genom hela resan ändå. När barnen är involverade, då är det inte heller bara vi två längre som jag ser det, då är det lite större... Betydligt mer på allvar... Eller?

Efter ett par månader, strax innan jul började jag väl känna av frustrationen... Varför blir det inte ett steg 2? Om allt är så magiskt och bra, varför kommer man inte vidare och varför blir det liksom inget mer? Trampa vatten å stå still... Puh... Jag har så svårt för det!!

Ja, JAG har svårt för det... Under samma tidsperiod börjar kontakten med mitt ex att spöka, det dyker upp ombud som vill ha kontakt, det börjar talas om framtida kontakter för barnen med sin far och jag börjar känna att all styrka så smått börjar rämna... Att ha lämnat detta förhållandet har tagit på krafterna. Att ha varit kontrollerad, styrd och ensam i så många år gör konstiga saker med hjärnan... Ena dagen känner man sig jättestark... Jättestark och jättestolt för att man har överlevt, kommit ur alltihop helskinnad och med en ganska stor dos framtidstro. Man har sett ljuset i tunneln och börjat greppa att alla inte är ute efter att såra och kränka...Att då riva upp allting ifrån scratch igen är inte så himla lajbans... Man gör en rewind å hamnar tillbaka på ruta ett...

Ja, det är så att när man lever i ett förhållande där man ständigt får höra hur värdelös man är, vilka fel det är på en  själv, ens vänner, att släkten skiter fullständigt i en och att man är ful, äcklig, vidrig och att man aldrig kommer lyckas med någonting, då blir det till sist en självuppfyllande profetia. Man TROR verkligen på det man hör, man blir ett med det och man dör ju sakta inifrån och ut. Man förvandlas till en beige person som är helt apatisk. Munnen skrattar men hjärtat är dött!

Återigen, väl tillbaka på ruta ett så börjar tvivlen dyka upp... "Duger jag? Vill han ha mig? Vad ser han hos mig? Jag som är så ful, fet, äcklig, vidrig? NÄR kommer han lämna mig? HUR länge kommer han stå ut?" Exxet har rätt, det finns ingen som någonsin kommer vilja ha mig, jag kommer alltid vara samma fula, feta, äckliga människa... Å jag kommer bli dumpad för jag är så störd... Självklart så börjar tankarna vimsa runt i huvudet... Självklart!! Det förstår vilken amatörpsykolog som helst! Det är svårt att behålla fotfästet... Jag vacklar, blir osäker och känner hur hela min tillvaro rasar helt utan kontroll!

Jag lägger mycket tid på facebook och jag börjar leta efter små tecken på att jag faktiskt har rätt... Tecken på att jag egentligen bara är ett tidsfördriv, han kommer lämna mig, det finns andra som har tagit en kölapp som ligger bra till... Hans gamla klasskamrater, naturligtvis kvinnor (!!!) hånar mina inlägg i hans logg, de provocerar fram reaktioner och jag tror de är mycket medvetna om vilka reaktioner det väcker hos mig... Han reagerar inte utan verkar njuta av uppmärksamheten han får i sin hönsgård...I vilket fall, jag reagerar, jag vill göra slut på förnedringen för jag har ju förutsett hur detta kommer sluta? Av misstag läser jag ett mess han skickat till någon där han skriver att jag vill mer än han, att jag har mer bråttom än han... Åh mitt trasiga hjärta, vad MOTTAGLIG du är för allt det här? Min hjärna säger att det räcker nu, jag behöver inte den här skiten, jag vill hellre vara lycklig och att jag inte ska utsätta mig för detta...

Herregud, jag är ju för fan SVARTSJUK??? När hände det? Jag har aldrig varit svartsjuk i hela mitt liv? Nä, jag tycker inte om känslorna, de är så starka och jag känner att det är bättre att fly än illa fäkta... Mot hans väninnor har jag egentligen ingenting att sätta emot, vill de jävlas med mig och min hjärna så får de göra det... Är det viktigt egentligen? Har det någon betydelse? Nja, faktiskt inte när jag kommer till sans och börjar funka igen... Men de äckliga svartsjukekänslorna vill jag inte ha, jag mår jättedåligt och känner verkligen att jag är den där dåliga personen som exxet sa att jag var... Jag är inte klok, jag är psykiskt sjuk och jag kommer aldrig att bli lycklig...Återigen; självuppfyllande profetia!!! Innerst inne förstår jag att det är min hjärna som spelar mig ett spratt...men det är så svårt att släppa de känslomässiga vågorna och bara vila i min egna självkänsla... Jag är värd, jag är värd, jag är värd... Ja, jag är faktiskt värd för mig själv och värdig att må bra... Det kan inte vara meningen att jag ska ha gått igenom mitt helvete och sedan inte förtjäna att få vila om så bara en kort stund i lite lycka? Jag kämpar på, jobbar bort alla dumma saker min hjärna talar om för mig... Inga mer tankespöken, inga mer ihopa-brytningar! Nu ska jag bara älska och låta mig älskas, det är så det är tänkt!

Jaja, jag tillåter mig sakta men säkert att låta mig älska och att älskas, livet blir lite lättare för varje dag... Mitt exx finns där i bakgrunden... Klart att det påverkar, att det skrämmer... Tankarna far omkring i huvudet, de är inte trevliga och hans ord är inte trevliga heller... Jag vet att hans syfte är att sänka mig, att få mig att känna dåligt samvete för att han behövt sitta på anstalt, att han behövt lämna allt...Någonstans inom mig känner jag de här känslorna och klart som katten att de påverkar mig... Herregud att man aldrig ska få bli fri?

En kväll när jag är där hemma hos min kärlek så ska jag bara öppna min mail... Min äldsta unge ska spela fotboll dagen efter och jag har inte full koll på tiden... Vi har haft en mysig kväll och gosat ordentligt, fatusan, han är så god så jag skulle kunna äta upp honom... Han vill verkligen ha mig i sin närhet och vi kan inte få nog av varandra... Vi måste bara pilla på varandra hela tiden, vi skrattar och myser så fort vi kommer åt... Jag älskar honom verkligen av hela mitt hjärta... Känner mig så lycklig! Helt ofattbart att jag träffat en så underbar man som han! I alla fall, tillbaka... Jag ska öppna min mail... Hmmm... hans mail ligger öppen bakom och min omedelbara tanke är att bara stänga ner... men det går inte... överst i listan ligger ett mail från en nätdejtingsajt som jag inte upplever som särskilt trevlig...Han har återställt sitt lösenord och han söker kontakter jag aldrig kunde anat... Å det här är gjort för bara 14 dagar sedan... Usch på mig, inte gräva i andras mail... hela jag börjar skaka... Nu är jag där igen? Jag hade ju rätt? Han vill inte ha mig? Han är inte nöjd med det vi har? Vad är det för fel på mig? Varför tolkar jag inte hans signaler? Hur kan jag inte se att han är på jakt efter annat och att jag bara är en bekvämlösning, ett tidsfördriv? Herregud vad många tankar som far igenom hjärnan... Jag stänger ner hans mail och loggar in på min egna... Jag försöker att ingenting säga men det är klart han ser... Usch ja, jag får en jättebra förklaring men jag känner mig inte trygg med den fast jag måste ju lita på honom? Eller hur? Felet ligger hos mig, man går inte igenom andras mail!! Jajjabajja!! Det blir en liten setback och jag tvekar på riktigheten i att fortsätta träffas... Vad vill han egentligen? Är man verkligen reggad på hundra dejtingsidor när man hittat det man söker? Hmmm... Jag vet inte, jag har gjort ett aktivt val att inte finnas med någonstans på någon dejtingsajt... Men vi är ju alla olika?

Såååå... here we go agin... Ännu en berg-å-dal.bana... Jag försöker att inte ta det till mig, försöker att skaka av mig det... Herregud som jag beter mig... Vem har gett mig rätten? Rätten att förstöra det fina vi har? Rätten att anklaga? Rätten att läsa någon annans mail? Att ifrågasätta en annan persons integritet? Ingen har gett mig den rätten och jag vet att det jag gjort är fel... Hur jävla fel som helst!! Ändå kan jag inte släppa... Innehållet... Nä... Upp å ner, ner å upp... Snabbt, långsamt... tankarna mal, känslorna far,  hit å dit...

Usch ja... Vi har haft det skakigt ett par dagar... Jag vet att jag inte klarar av att vara den här svartsjuka personen. Jag känner inte igen en enda av de känslosvallningar jag går igenom och det gör mig så förbannad på mig själv... Jag har tagit ett par djupa andetag och funderat... Funderat, tänkt, grubblat, gråtit, vänt mig ut å in, analyserat... Jupp, klart jag ska klara av att ta mig ur det här? Jag vill ju bli mig själv igen? Käcka, goa, glada, positiva jag som ser en möjlighet i varje problem? Som ser lösningar där andra ser hinder? Nu får det vara bra med deppande... Här och nu - nu blir det bara bättre!